Varför vara någon annan, eller varför ha någon annans kropp än din egen?
Kom på en tankeställare här om dagen. Om man brukar fråga varför man ska vara någon annan om man kan vara sig själv, varför är det inte lika lätt att ställa frågan varför man ska ha en annorlunda kropp än den man redan har? Fy vad skönt att tycka att man duger så som man ser ut! Det viktigaste är att man själv trivs i sin kropp.
Jag har inte trivts i min kropp lika bra som nu under mitt liv. Jag hade period då jag köpte för små kläder för att jag önskade att jag fortfarande var lika smal som då. Jag tog på mig för små kläder för att jag kanske skulle få mig själv att gå ner i vikt. Jag vägrade köpa jeans som satt skönt bara för att dem var en storlek större än vad jag önskade. Annars kände jag blä. Usch, vad var det där för något? Även om jag vissa dagar önskar att jag såg smalare ut, jo då tar jag på mig en skjorta eller något annat plagg som får mig se smalare ut, men inte ta på mig plagg för att bli smalare.
Visst kan jag önska många gånger att jag kunde känna mig normal, men ingen har än så länge normaliserat att väga över 100 kg som jag gör. Vilket känns på så många olika plan att det fysiskt gör ont i själen :/
Om jag inte hade blivit förödmjukad och hånad på arbetsplatser, skrattad åt på restauranger eller till och med förföljd på ICA så hade jag kunnat acceptera mig själv. Men då det blir så pass påtagligt att jag utvecklat social fobi, att bara gråta när man MÅSTE gå och handla den där jävla mjölken till maten - då har det gått för långt och något är allvarligt fel.
Som mest har jag undvikit att gå utanför huset (och då pratar vi inte ens till brevlådan), totalt i 3 veckor.
Samhället är sinnessjukt och måste behandlas.