I was a fool loving you
I sex till sju år trodde jag att allt var på riktigt när det faktiskt inte var. Jag försökte förneka vad jag kände, men jag kunde inte, samtidigt som jag visste att något inte stämde. Ingenting hände ju för att vi skulle bli ihop. Jag fick inte ens möjlighet att träffas. Men jag hade fortfarande den där känslan som att han var mig nära, som om tid och rum inte existerade, och det fanns inget som kunde få mig sluta vara sjuk av kärlek. Det var bitterjuvt. Det kändes faktiskt mer bra än dåligt och ett tag var de det som fick mig att leva och hoppas ännu en dag. Jag hoppades att det skulle bli vi en dag, men när allt gick emot mig började jag ifrågasätta det som jag trodde var sant. Då började allt bli bara en börda. Det var en börda att fajtas med sig själv, mot sina egna känslor. Ett själsband kan förklaras i att man tänker på personen hela tiden, att man tror att man har kontakt fast man inte är tillsammans, att man ska träffa personen fast han/hon bor i ett helt annat land. Jag brukade tänka att jag har stor tro och att det är inget fel att ha det. Det var väl lättast så för mig - om det var på distans, men när tre, fyra, fem år gick började jag faktiskt vilja ha en äkta relation. Vad fanns det för mening med att känna om man inte fick ha en riktig relation med den man älskade? Jag trodde jag älskade honom. Idag ångrar jag det. Jag blev ju så inåtvänd och avskuren från världen. Jag ville inte göra något förutom dagdrömma. Jag levde i en framtid som ej existerade. Min vän sa till mig att sluta med det där och hon försökte på många sätt bryta det, men jag blev istället sårad för jag kände som att hans kött var mitt kött, som om det negativa som sas om honom sas även om mig - ännu ett bevis på själsband. Jag hade alltid drömt om att ha ett själsband, för det är vackert - men när det är rätt. Om det inte är rätt blir det bara en börda. Istället för att leva dör man. Istället för att bli befriad blir man fången. Till slut lyssnade jag på en video med en tjej som förklarade vad ett själsband är, och jag kände igen mig. Jag gick med i hennes bön mot det i Jesus namn. Alltså, om allt det inte var på riktigt ville jag ändå inte ha det. Jag ville trots allt inte leva i en dröm som skulle aldrig förverkligas. Man behöver ju inte vara trogen något som inte ens finns. Man behöver inte kämpa ha tillit för någon som inte finns. Jag hade fallit för vad han sa, för det var så vackert, men igentligen var hans livsstil raka motsatsen, han var bara uppbyggd i min hjärna, och den killen jag trodde var old-fashioned var faktiskt rätt vulgär. Något jag inte tål hos killar. Men det var ju alltid något jag förlät för jag trodde att jag äskade honom och hade tillit mot honom och förlåtät honom vad som helst. Efter bönen kände jag inget sug att tänka på honom mer. Jag raderade hans instagram konto och allt som kunde öfrknippas med honom, och plötsligt var allt över. Jag tog faktiskt tag i det och bestämde mig för att jag kände något men att det faktiskt var fejk och inte bra för mig, att det ändå skulle aldrig gå. Jesus befriade mig från en dröm som ändå aldrig skulle bli sann. Därför kan jag leva här och nu. Därför är jag hel. Äntligen är jag mig själv.
