LIENE

Jag tänker kring kärlek och bröllop. Visst är det fint med bröllop, brudklänningen och gästerna, men varför så hypat? Jag skulle hellre föredra ett lugn bröllop där man slapp stressa över hur allt ska se ut, och även om man hade stort bröllop varför inte planera i väldigt god tid? Jag är ju en sån person som tycker om att planera saker men ärligt talat har jag inte planerat mitt bröllop på flera år om ens. När jag var liten minns jag att jag och min syster fantiserade om hur våra klänningar skulle se ut och vid vilken ålder vi skulle gifta oss. Jag trodde jag skulle gifta mig tidigt och ha barn när jag är 23. Idag är jag 23 år och det mest konstiga som skulle kunna hända mig tycker jag är att jag skulle ha barn. Vad konstigt det känns att tänka på att jag, att JAG skulle ha barn? haha. Inte för att jag har något emot barn men jag har världens sämsta erfarenhet med dem och är bara obekväm med barn... När de ramlar jag ba: vad ska jag göra nu då, ska jag springa fram och fånga barnet? haha. Däremot är jag väldigt romantisk. Jag bryr mig egentligen inte om stort hus, bil, hög lön och mycket semester. Inte för att jag skulle ha något emot extra semester varje år typ, åka till något varmt land och inte för att jag uppskattar arbetslöshet och slöhet hos människor men handlar inte äktenskap om gemenskap mer än allt det andra? Man kan ha all trygghet men fortfarande sakna connection med sin partner. Man kan ha pengar för att klara sig men fortfarande miss the point, liksom inte bry sig om sin partner. Men nu tillbaka till hypet om bröllopet. Visst är brudklänningarna vackra men när jag väl står där i bröllopsbutiken (följde bara med en kompis en dag för att kolla brudklänning för henne) börjar jag tänka på hur tjejigt det är. Men så klart, om min partner skulle vilja att jag har klänning bär jag det mer än gärna och just nu tror jag att jag skulle hellre välja en klänning som han gillar än det jag själv tror passar mig bäst. Inte för att impa men men. Det behövs inte ens, haha. Nu till audience. Jag tycker stora bröllop är vackra och ju fler som ser dig i brudklänningen desto bättre, right? Men tanken på att det skulle vara bara jag och han ger mig många fler fjärilar i magen. Det fanns en film för runt 10 år sen som gick ganska ofta på TVn. Det var nån lång krigsfilm, en riktigt bra sådan, där man fäktas med svärd och sköld. Han var en soldat typ och dem kunde ju inte träffas på flera år men innan dem blev åtskiljda vigde dem sig själva nånstans i ödemarken. Jaja, jag vet att traditionen säger att man måste ha vittnen och minst två och sen att man ska ha en präst. Om jag skulle göra det ordentligt skulle jag göra det med präst och de närmaste personerna i mitt liv. Samtidigt läser jag i Bibeln att Eva och Adam hade inga andra vittnen förutom Gud som själv skapade dem och infriade deras äktenskap. Dessutom hade dem inga ringar i filmen utan hon tog ett snöre som hon knöt runt sitt ringfinger som hon använde som en ring. Den filmens exemplar gav mycket större intryck på mig än något annat bröllop i alla fall! Fjärilar i magen, någon? Jag får det alltid när jag tänker på kärlek. Nej men det handlar om så mycket mer än känslor, fjärilar, hormoner samtidigt som känslor existerar för rätt tid och för att de ska slösas på en person men själva magin ligger verkligen inte att gifta sig utan att förbli gifta. Jag drömmer i alla fall mer om äktenskap som håller än själva bröllopet, även om jag nu råkade typ säga hur jag skulle vilja ha det. Jag planerade visst på bara några minuter, haha.