mytaste.se

I was waiting for life to come to me but maybe I suppose to come to life

Jag har så ofta tänkt ”nu ska mitt liv börja”. När jag har dem där kompisarna. När jag har dem där möjligheterna. När jag är frisk. När allt går som på smör. Den där perfekta sommaren skulle förändra allt. När jag blev förlamad på ena ansiktshalvan efter min hjärnoperation tänkte jag att mitt ansikte skulle bli bra inom ett år, men sommaren kom och jag behövde fortfarande använda ögondroppar och skydd för vinden för att ögat inte skulle torka ut då tårkanalen lade av efter operationen. Så gick flera somrar. Ingen förändring. Plötsligt var jag 24 år gammal, inte 19 längre. Jag hoppades jag skulle gå på gröna lund, om jag hade kompisar som vill det också. Jag hoppades jag skulle få skratta mer än vanligt. Jag skulle få fota mer ute. Visst har jag fotat andra och blivit fotad men jag har inte gjort just dem där porträttfotona som jag såg i min hjärna. Precis när jag ville bli fotad ute fick jag massa vaglar i ögonlocket, och nu har det blivit kyligt och blommorna på ängarna är borta. Det känns som att missa livet. Sommaren är snart över. Ibland kan man bli frustrerad över små saker. Man känner sig så liten och maktlös och ensam. Men tänk om man slutade tänka ”när ska mitt liv börja” och börja göra och leva sina drömmar mitt i det svåra. Tänk om man slutade vänta på andra. Tänk om man slutade vänta på det perfekta momentet. Tänk om man slutade vänta på bästa jobberbjudandet. Tänk om man slutade vänta på att bli friskförklarad av myndigheterna och sjukvården. Tänk om man slutade vänta tills man blev rikare. Tänk om man slutade tänka på att ingen kommer se eller bry sig ändå. Tänk om man slutade väntade på att må perfekt, och när man börjar göra och leva sina drömmar börjar man också må bra. Man mår bra för att man har gjort det man ska även om allt kändes inte lätt.

Bilden på påfågeln tog jag på Skansen i somras. När jag får ta en lyckad bild känns det som att jag har kommit lite närmare mitt mål för att jag har varit med om och fångat ett moment. Lite som att fånga dagen. Det handlar om att njuta av varje moment och varje dag, inte bara vänta på att något ska hända.

 

Jag vill spränga sönder väggarna

dessa som hållit mig så frustrerad

i fångenskap och smärta

Jag vill leva så att det märks

Jag har så mycket mer att ge

jag har fastnat halvvägs

men nu ska jag springa i mål

och allt kommer vara värt det

påfågel sjukdom
17 kommentarer

Den som aldrig syns eller hörs

Det var våren 2015. Jag började gå två kurser på komvux för att ta igen mina gymnasiala studier. Jag satte mig i klassrummet och folk kom in. Jag skulle dela klassrummet med dem den närmaste terminen. Det kändes bara som att någon fattades. Jag sökte någon att konnekta med. Så kom in en tjej. Hon var den sista som dök upp. Det var som en aura runt omkring henne. Jag kände direkt att hon är den som aldrig syns eller hörs, precis som mig, och det fick mig vilja ta kontakten med henne. Det var hon som hade fattats men nu kändes det bra. När vi fick rast började vi prata med varandra. Hon sa ”jag är den som har aldrig synts eller hörts” och jag sa samma sak om mig. Vår kontakt var så intensiv att hon kom och satte sig bredvid mig. Vi bara drogs till varandra, och för såna som oss brukar det inte hända så ofta ska ni förstå. Då kan man prata om precis allt och såna som oss brukar inte prata mycket annars. Vi var runt samma ålder. Jag var 22 och hon var 19. Det var något som hade gjort att hon hade hoppat av från gymnasiet.

Varför jag berättar det är för att visa ett exempel på hur Gud kan tala till oss. Tyvärr var jag så blyg att jag började aldrig en vänskap med henne, jag kunde ha gjort det. Nästa gång när jag hjälpte en klasskamrat med hans uppgifter utanför klassrummet kom hon och satte sig bredvid oss för jag var där men jag var lite upptagen. Nästa gång kom hon inte till vår lektion för hon hade ett annat ämne som krockade samtidigt. Sen såg jag inte henne så mycket förutom när hon gick runt på komvux med sin kille. Jag önskar idag jag hade fortsatt bättre kontakt med henne på en gång. Jag kunde ha gjort det. Gud hade lagt en person rakt framför mig. Men jag var fortfarande blyg. 

Sen vill jag berätta att man behöver inte förbli den som inte syns eller hörs. Det kan förändras. Man behöver inte alltid förbli den tysta och tillbakadragna. Det har länge stört mig att det har varit så, jag vet ju vem jag är egentligen. Jag är social och jag har mycket att säga och ge. Ett tag sen när jag var på min husförsamling, bara några kompisar från kyrkan, fick jag ett ord. Han frågade ”känner du dig osynlig?” och jag sa att det har varit så hela mitt liv. Då sa han att det kommer förändras. Efter det har även en kvinna från husförsamlingen sagt att jag kommer synas mer och inte vara så blyg längre. Den här onsdagen fick jag dessutom själavård och det med saknaden av en pappa kom fram igen, att mycket av min osäkerhet kommer från att jag hade aldrig en pappa, att jag fick inte bekräftelsen och vägledning i relationer och att jag har tyckt det är jobbigt att inte veta hur jag ska ta kontakten med människor. Den här veckan har därför mycket förändrats. Det bevisade sig att folk ser mig, att jag bjuder människor hem till mig, att jag känner mig hemma och trygg i andras sällskap, att jag har samtal med andra och skaffar nya vänner. Plötsligt kan jag se att människor ser mig, att dem minns mig och vad jag har sagt, att dem vill vara med mig och att dem älskar mig. ”Kan människor verkligen älska mig?” haha nej men det är sant. Jag är den som syns och hörs. Vi alla kan vara den som syns och hörs.

Jag tänker att min osäkerhet blev större under mellanstadiet i skolan dessutom. Där blev jag helt ensam. Men när jag tänker efter kommer jag ihåg ett tillfälle att tjejerna i min klass älskade mig. Jag bara förstod det inte då. Vi var på ett badhus, med vattenruschkanor och allt det där roliga. Vi spenderade en hel dag där med klassen. Det var kul. Men jag vågade inte riktigt åka den där ruschkanan först eftersom jag fruktade för att hamna under vattenytan när jag åker ner. Då hjälpte tjejerna mig och sa att det inte är något farligt och det kommer gå bra. Sen åkte vi den tillsammans, och det var faktiskt en av mina ”mobbare” som sa vi kan samåka så jag behöver inte åka ensam. Hon hjälpte mig också åka en annan vattengrej. Sen åkte jag det flera gånger, jag ville bara mer, och när jag kom under vattenytan för att jag använde fel teknik tröstade tjejerna mig.

Hela den berättelsen om vattenruschkanan är ju en bild av mig och Gud. Jag har varit osäker och rädd för jag har saknat trygghet och känt mig ensam, men jag har aldrig varit ensam för Fader Gud har varit där och kommit med sin stora kärlek, uppmuntran och tröst. Eller, det har inte alltid känts men med tiden ju mer jag söker Honom blir det tydligare att Han finns där. Ibland kommer Gud använda människor för att manifestera sin kärlek, för att vi ska kunna få grepp om Honom. Det är underbart. Så våga åka den där vattenruschkanan för du är inte ensam. Den är faktiskt väldigt befriande och kul, och om du är rädd för att hamna under vattenytan som jag var, våga ändå och lita på att du kommer bli fångad.

Varför jag lade upp en bild på en mås är för att dem symboliserar frihet för mig, det har bara blivit så. 

5 kommentarer

Oh, they don't even know

När man får den där snygga dåliga kvaliten på bilderna. Aja, här har jag i alla fall mascara på mig första gången på flera år. Syns inte så mycket men det är sant. Mitt öga är inte riktigt bra än men who cares. Har inte använt smink sen min första operation år 2012 då jag blev opererad för neurofibromatos typ 2 och då tog dem bort den största tumören på högra sidan i min hjärna. Efter det fick jag komplikationer som döv och ansiktsförlamning på höger sida, samt att tårkanalen la av. But I embrace it! Asså, inte sjukdomen eller komplikationer men man gör det bästa av situationen. Förra året gjorde jag operation i ögat för att jag skulle kunna blunda med det ögat men det blev inte så mycket bättre. Istället ser mina ögon olika stora ut. Jag vet inte ens riktigt, om jag ska gilla det opererade ögat bättre. Har alltid undrat hur jag skulle se ut om jag hade såna, större ögonlock liksom. Nu har jag både och haha. Bara tråkigt att jag fick ett par vagel på det ögat för två veckor sen. Nu kämpar jag igenom.
Vad tycker ni om örhängena förresten? Köpte dem i Tallin. Dem är exakt min stil!
selfies
15 kommentarer