mytaste.se

Inlägg om mental ohälsa

Mitt senaste tema som jag har gått runt och tänkt på är mental ohälsa. Jag fick den här låten och sedan dess har jag kännt en stor förändring på insidan om mig. Alla har olika berättelser. Denna är min berättelse. Hur jag handskas med mental ohälsa.
 
Jag har mer eller mindre gått runt hela mitt liv och sagt "jag är okej, jag behöver inte fixas". Men efter jag blev kristen har jag haft så svårt att gå till kyrkan ibland. Där har det väckts upp olika känslor som har fått mig att vilja bara gråta, gråta och gråta. Jag försökte skylla det på att det var fel på kyrkan, som att det var fel på människorna. Men jag fortsatte gå dit, söndag efter söndag, inte för att jag riktigt visste varför jag går dit. Jag ville väl få fler vänner. Om man inte går någonstans kommer man aldrig bygga relationer. Jag har haft fina upplevelser med människorna i kyrkan, därför visste jag var dem finns och att dem har inte lämnat. Dem personerna fick mig att hänga kvar där. I fredags under bönen kom det fram som vällande vågor - smärta, lättnad, smärta, lättnad, smärta, lättnad, glädje. Jag tycker inte det finns behov att gå till kyrkan egentligen men jag kunde inte ha läkts om jag hade inte utsatt mig för just det som jag ogillar mest. I musikvideon ser ni en kvinna som går till gruppterapi. Gruppledaren representerar Jesus. Där bryter hon ihop och sen vänder hennes liv för att hon blir helad på insidan. För att vi ska bli helade måste vi ibland göra dem sakerna vi tycker är mest obehagliga. Så klart ska man inte utsätta sig för vad som helst... men ni förstår det med gruppterapin, va? Utan terapin hade hon inte blivit frisk. Hon ville inte ens gå dit, men något kallade henne. Så var det med mig också.
 
Jag har aldrig frågat någon efter hjälp. Gud själv hjälpte mig. Inte visste jag att han hade det i avsikt för mig ens. För att jag visste inte att jag kunde må så bra som jag gör nu. Men Han visste att jag behöver återupprättelse. Jag trodde bara att jag måste behaga Honom, men Han sa "låt mig återupprätta dig först innan". Är inne i en helandeprocess. Jag känner sån där ljuv känsla på insidan av mig, som att mitt hjärta har blivit varmt, som att jag kan bara vara. Denna förändring har skett utåt också. Plötsligt skaffar jag nya vänner. Jag pratar med människor som aldrig förr. Liksom, dem där väggarna är borta. Ännu mer ska bort. Det är som sagt en process.
 
Vi hade ett jättebra möte i kyrkan idag. Det handlade om att behandla alla människor lika, att inte sortera och att inte göra skillnad på någon eftersom Jesus kom för att dö för alla människor, Hans kärlek för alla är densamma. Jag tycker verkligen det är viktigt att prata om det. Så ja, andra med mental ohälsa kanske har haft andra berättelser och erfarenheter och är inte kristna alls, men det här var vad som funkade för mig och för dem som ingenting funkar vill jag berätta att det finns hopp. Det kan ta tid. Det kan vara jobbigt, men man blir överraskad i slutändan. Som sagt, jag visste inte att Gud är så bra, och det kan vara likadant för dem som inte tror också. 
Den här låttexten asså! "I had all but given up, Desperate for a sign from love. Something good, something kind. Bringing peace to every corner of my mind". Ibland behöver man fråga efter ett tecken av kärlek. Det funkar.
bruten helande mental ohälsa
1 kommentar

Scars - My Story

Efter min operation blev det väldigt svårt för mig att ens gå utanför dörren för folk skulle se mig. Jag tejpade om ögat med ett skydd (ögat fuktas inte sen operationen) och för att dölja grejen började jag använda solglasögon. Detta gjorde mig folkskygg. Jag började vända bort ansiktet. Slutade le. Gjorde allt för att dölja. Även om månader gick kändes det som att jag fortfarande låg på ruta ett (att mitt ansikte hade inte förbättrats.
 
Jag åkte in på sjukan för en andra operation och fick ett avlångt ärr på ryggen. Förresten fick jag ett ärr på magen efter första operation redan... men idag när jag skulle ta bilder, bara för att fota håret då jag gillar hur det ser ut idag, jag tog bilder på mitt ärr på ryggen också, haha, nörd, men det var första gången jag började acceptera det. Det får sitta där. Jag älskar det. Jag är faktiskt stolt över mina ärr. Jag skulle nästan kunna visa det här på bloggen, men nej, jag ska inte, inte på grund av att jag skulle tycka det är obekvämt utan det är för heligt höhö och jag tror inte att det är till för alla att se heller. Men ett ska ni veta. Ni kan älska era unikheter, era ärr, för det är det som är vackert och det är det som berättar om vad ni gått igenom.
Jag började min morgon med denna låt och då visste jag inte att jag skulle skriva det här inlägget nu på kvällen. Lyssna för det handlar om hur vackra våra ärr är.
Varför skriver jag det här inlägget då? För att jag för första gången började älska mina ärr. Varför började jag älska mina ärr? Jag önskar jag hade berättat anledningen redan vid kassan på cafeteriat för den där personalen där jag fikade ikväll med min vän Julia. Han vid kassan sa "du ser så glad ut" men jag visste inte hur jag skulle svara. Saken var att jag var till kyrkan idag, och hur vet man att man har gått till rätt kyrka? Jo för att det som predikan handlar om händer dig precis efter du lämnat kyrkan, det är som om du tar av budskapet i kyrkan och bär det med dig ut till världen. Predikan handlade om att människor kommer se på oss från långt avstånd att vi har något speciellt och det är Jesus kärlek. Här är varför jag är glad och varför jag älskar mina ärr - därför att Jesus älskar mig. Det finns verkigen inget annat bot än det. Jag kunde inte inte älska mig själv på egen hand.
 
Gå ut där, var dig själv, var äkta, var sårbar, var modig!
beautiful my story post nf2 surgery scars
27 kommentarer

Livet vänder en eller två gånger

Längtar tillbaka till detta då och då. Jag är så priviligerad att jag fick bo på detta ställe på landet på Gotland runt ett år. Precis när jag hade beslutat mig att stanna kvar där för resten av livet rycktes jag upp och landade i Stockholm för att gå en bibelskola.
 
Idag tänker jag på hur mycket bättre jag mår på insidan i jämförelse med två år sen. Jag bara TACK TACK TACK!
 
Men nu vill jag skriva om minnen. My life took a turn. När jag var tonåring hade jag så stora drömmar, så stora förväntningar på livet, en så stark tro på mig själv men när jag var 19 år besökte jag olika sjukvårdscentral för att ta reda på vad som var fel.
Jag började få höga ljud i öronen men jag visste att det kunde inte vara tinnitus. De där ljuden fick mig bli frånkopplad från omvärlden ibland. När man satt med klasskompisar till exempel, jag var inte med i diskussionerna utan jag koncentrerade mig på de där ljuden istället. En gång när jag var hemma fick jag tryck i örat, det var som att jag fick lock och ljudet i örat blev ännu starkare. Allt omkring mig började snurra. Blev yr. Jag fick ångest och panik. Förstod inte vad det där var för något. Jag visste inte heller om det skulle sluta, men efter en minut släppte det. Det här berättade jag inte för någon för jag tänkte att det skulle gå över av sig självt. Nästa gång hände det när min mamma var där. Hon tog mig till vårdcentralen en gång till (mitt eget hopp var redan ute). Där fick jag fylla i papper med olika frågor. Jag tänkte att jag är bara deprimerad eftersom frågorna handlade om ens psykiska mående. Sen började allt rulla på. Snart fick jag se bilder på min hjärna och att jag har tumörer (godartade). Jag kom hem och skakade av rädsla. Vad skulle hända? Skulle jag kunna göra nånting med mitt liv? Skulle jag slippa operationer? Därefter hoppade jag av från skolan och var sjukskriven i tre år. Det första året fick jag höra hela tiden att jag är sjuk. Sen var det en lång process innan jag skulle få börja göra nånting igen.
 
Idag har jag praktik på hunddagis och kommer snart få vara på ett annat ställe också. Det bästa är att JAG ORKAR OCH JAG ÄR PIGG. Plus att jag går på gymmet mycket och dansar. Känner mig minst 3 år yngre! Så allt kan bli bättre.
depression my story sjukdom
12 kommentarer