mytaste.se

I was waiting for life to come to me but maybe I suppose to come to life

Jag har så ofta tänkt ”nu ska mitt liv börja”. När jag har dem där kompisarna. När jag har dem där möjligheterna. När jag är frisk. När allt går som på smör. Den där perfekta sommaren skulle förändra allt. När jag blev förlamad på ena ansiktshalvan efter min hjärnoperation tänkte jag att mitt ansikte skulle bli bra inom ett år, men sommaren kom och jag behövde fortfarande använda ögondroppar och skydd för vinden för att ögat inte skulle torka ut då tårkanalen lade av efter operationen. Så gick flera somrar. Ingen förändring. Plötsligt var jag 24 år gammal, inte 19 längre. Jag hoppades jag skulle gå på gröna lund, om jag hade kompisar som vill det också. Jag hoppades jag skulle få skratta mer än vanligt. Jag skulle få fota mer ute. Visst har jag fotat andra och blivit fotad men jag har inte gjort just dem där porträttfotona som jag såg i min hjärna. Precis när jag ville bli fotad ute fick jag massa vaglar i ögonlocket, och nu har det blivit kyligt och blommorna på ängarna är borta. Det känns som att missa livet. Sommaren är snart över. Ibland kan man bli frustrerad över små saker. Man känner sig så liten och maktlös och ensam. Men tänk om man slutade tänka ”när ska mitt liv börja” och börja göra och leva sina drömmar mitt i det svåra. Tänk om man slutade vänta på andra. Tänk om man slutade vänta på det perfekta momentet. Tänk om man slutade vänta på bästa jobberbjudandet. Tänk om man slutade vänta på att bli friskförklarad av myndigheterna och sjukvården. Tänk om man slutade vänta tills man blev rikare. Tänk om man slutade tänka på att ingen kommer se eller bry sig ändå. Tänk om man slutade väntade på att må perfekt, och när man börjar göra och leva sina drömmar börjar man också må bra. Man mår bra för att man har gjort det man ska även om allt kändes inte lätt.

Bilden på påfågeln tog jag på Skansen i somras. När jag får ta en lyckad bild känns det som att jag har kommit lite närmare mitt mål för att jag har varit med om och fångat ett moment. Lite som att fånga dagen. Det handlar om att njuta av varje moment och varje dag, inte bara vänta på att något ska hända.

 

Jag vill spränga sönder väggarna

dessa som hållit mig så frustrerad

i fångenskap och smärta

Jag vill leva så att det märks

Jag har så mycket mer att ge

jag har fastnat halvvägs

men nu ska jag springa i mål

och allt kommer vara värt det

påfågel sjukdom
17 kommentarer

Här är för hopp och förlåtelse!

När vi nyss hade flyttat till Sverige med mina syskon, mamma och mormor var jag 8-9 år gammal och han ägde en husvagn. En natt fick jag testa att sova i husvagnen. Det var så nytt för mig och min familj för vi var ju inte svenskar och att ha husvagn var en svensk grej. Han fick det se ut som något oskyldigt och spännande. Varför jag fick sova där tillsammans just med honom vet jag inte. Just nu undrar jag var min mamma var och varför hon tillät mig sova med någon som jag inte ens kallade för pappa, än. Varför hade inte min bror några invändningar. Kanske min syster varnade mig, men jag minns inte. Jag var bara ett barn men han lät inte bli. Sedan sa han ”vi väntar tills du har blivit äldre” eller något sådant. Ändå fick jag somna med hans fingrar mellan benen. Det var det konstigaste jag hade upplevt, någonsin. Varför jag inte berättade något för någon nästa dag vet jag inte. Jag var handlingsförlamad. Det gick ett litet tag och allt var som om inget hade hänt. Nästa gång han försökte, samt började prata skumma grejer var när jag åkte bil ensam med honom i framsätet. Han sa väldigt allvarligt ”detta är vår hemlighet” och jag svor. Min mamma såg ut att få sin dröm uppfylld - en hel familj igen, ett hus, stor trädgård, jobb i kyrkan, i ett annat land långt bort från min biologiska pappa som inte var klok. Hur skulle jag kunna förstöra? Jag borde ha spräckt hål på bubblan. Lova ni, att aldrig bli lojala en mörk hemlighet, även om det innebär att era omständigheter tar skada. Det är bättre att sanningen kommer fram. För mig tog inte det här slut på flera år. Jag hoppades ju att han skulle sluta om jag växte upp, inte var barn längre. Pedofiler är väl på barn? tänkte jag. När det är över, behöver ingen veta, då kan allt bli bra igen, tänkte jag. Jag fattade inte allvaret med att det var just om jag blev vuxen som något värre kunde hända. Det var även min största fruktan. Därför låste jag in mig på toaletten, satt där extra länge när jag hade kommit hem från skolan, till ett alldeles tomt hus med bara honom som väntade på mig i nedervåningen och spelade upp massa hårdporrfilmer. Jag fick se dem dag efter dag - det vidrigaste jag sett, något jag önskar jag aldrig hade sett. Jag blev också lite avtrubbad, knäpp i mina tankar. Det är i alla fall bra att inget annat hände för jag fruktade ofta - det var ju också sådant som jag fick se inspelat på film och avtrubbad som jag blev var det något inom mig som ville se just dem slags filmer men tillbaka till ämnet - eftersom jag hade ingen aning vad han kan göra om han blir arg ville jag inte väcka en sovande björn. Därför vågade jag inte heller säga något till någon. Igen, var fanns allihopa när det här hände? Jag var alltid själv hemma med honom, varje dag, varje dag, varenda dag! (jag är inte arg dock)
Alla verkade bara lämna vår familj när det här kom upp. Ingen gav stöd. Min mamma var den som drabbades mest, typiskt nog. Snart skulle folk ta hans sida. Alla gillade honom. Sen förändrades han. Han började nämna ”Herren” hela tiden. Jo, jag började träffa honom igen efter han suttit inne ett tag. För mig var det en självklarhet att förlåta. Han hade ångrat, slutligen, och bett om förlåtelse. Jag fick ta reda på det via min mamma först. Jag sa ”jag tror att det finns både gott och ont i världen, det var inte han som gjorde detta mot mig, det var ondskan”. Trodde alltid både på Gud och djävulen. Jag var inte kristen, men han hade blivit troende, därför pratade han så mycket om Herren och det med fruktan i hands röst. Jag undrade vad han menade och vem Herren var. För mig var det jättekonstigt. Han pratade ju om honom som en person. En gång var jag till och med ensam med honom, och jag litade på att han skulle inte göra något, och han rörde mig inte ens. Han verkade inte ens vilja det. Jo, han hade blivit kristen tack vare kristna människor som tog hand om fångar som hade fotboja. Det fanns en second hand butik som pingstkyrkan ägde och det var så dem kom i kontakt. Sen avled han, han hade ändå levat ett år längre än vad läkarna hade beräknat. Hans hjärta var svagt och han hade blivit opererad flera gånger. Han fick väl den extra tiden att omvända sig. Jag personligen hoppas att han är i himlen nu. Det är så här vi ska förlåta våra värsta fiender här på jorden. Tydligen såg jag honom inte alls som ett fiende, men jag vet att många andra tjejer skulle göra det. Vi ska önska dem himmelriket, inget annat. Andra folk fattade inte, dem bara dömde. Dömde min mamma eller dömde honom. Jag gick på hans begravning, jag till och med spelade mitt pianostycke där. Ingen där visste dock vad som hade hänt. Annars hade väl det blivit värsta utloppet från någras håll. Kanske ett kristet par som min mamma kände från pingstkyrkan visste vad han hade gjort, för det var väl genom dem han blev frälst antar jag? Jag vet inga detaljer. Han, från paret sa till mig vid matbordet på begravningen ”det måste vara jobbigt för dig” men egentligen var jag mer arg för att folk inte fattade att det är jobbigare att vara olyckligt kär i en kändis - tonårsproblem, but that’s another story.

 

Har länge velat skriva det här inlägget och jag hoppas att det kan hjälpa någon annan som har varit i samma situation eller befinner sig där nu. Jag vill också ge ett exempel på att man kan förlåta och att det finns hopp för alla, till och med gärningsmän. Jag vill inte sprida hat. Det känns konstigt att det har hänt på riktigt, och det finns värre saker som händer andra. Från såna här saker kommer det oftast finnas skam som man måste bryta. Om man förtrycker kan det komma ut på andra sätt som ätstörningar till exempel. Egentligen är det vanligt att tjejer utsätts för sånt här. Det som är jobbigast är nog att om man berättar om sånt här kommer folk vilja lägga etikett på en ”den här tjejen har varit med om…” osv. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag är inget offer utan en övervinnare! Det har format mig till den person jag är. Jag har fått vishet och insikt. Man blir mer sårbar men man kan också använda det för att värva vishet och styrka. Man behöver absolut inte hamna fel i livet för att man har haft en viss sorts bakgrund. Tvärtom, man kan hamna rätt! Eftersom jag är ett exempel kan andra också vara det. Ville bara sprida lite hopp. Kändes helt rätt att dela detta.

förlåtelse sexuellt utnyttjad vittnesbörd
7 kommentarer

Den som aldrig syns eller hörs

Det var våren 2015. Jag började gå två kurser på komvux för att ta igen mina gymnasiala studier. Jag satte mig i klassrummet och folk kom in. Jag skulle dela klassrummet med dem den närmaste terminen. Det kändes bara som att någon fattades. Jag sökte någon att konnekta med. Så kom in en tjej. Hon var den sista som dök upp. Det var som en aura runt omkring henne. Jag kände direkt att hon är den som aldrig syns eller hörs, precis som mig, och det fick mig vilja ta kontakten med henne. Det var hon som hade fattats men nu kändes det bra. När vi fick rast började vi prata med varandra. Hon sa ”jag är den som har aldrig synts eller hörts” och jag sa samma sak om mig. Vår kontakt var så intensiv att hon kom och satte sig bredvid mig. Vi bara drogs till varandra, och för såna som oss brukar det inte hända så ofta ska ni förstå. Då kan man prata om precis allt och såna som oss brukar inte prata mycket annars. Vi var runt samma ålder. Jag var 22 och hon var 19. Det var något som hade gjort att hon hade hoppat av från gymnasiet.

Varför jag berättar det är för att visa ett exempel på hur Gud kan tala till oss. Tyvärr var jag så blyg att jag började aldrig en vänskap med henne, jag kunde ha gjort det. Nästa gång när jag hjälpte en klasskamrat med hans uppgifter utanför klassrummet kom hon och satte sig bredvid oss för jag var där men jag var lite upptagen. Nästa gång kom hon inte till vår lektion för hon hade ett annat ämne som krockade samtidigt. Sen såg jag inte henne så mycket förutom när hon gick runt på komvux med sin kille. Jag önskar idag jag hade fortsatt bättre kontakt med henne på en gång. Jag kunde ha gjort det. Gud hade lagt en person rakt framför mig. Men jag var fortfarande blyg. 

Sen vill jag berätta att man behöver inte förbli den som inte syns eller hörs. Det kan förändras. Man behöver inte alltid förbli den tysta och tillbakadragna. Det har länge stört mig att det har varit så, jag vet ju vem jag är egentligen. Jag är social och jag har mycket att säga och ge. Ett tag sen när jag var på min husförsamling, bara några kompisar från kyrkan, fick jag ett ord. Han frågade ”känner du dig osynlig?” och jag sa att det har varit så hela mitt liv. Då sa han att det kommer förändras. Efter det har även en kvinna från husförsamlingen sagt att jag kommer synas mer och inte vara så blyg längre. Den här onsdagen fick jag dessutom själavård och det med saknaden av en pappa kom fram igen, att mycket av min osäkerhet kommer från att jag hade aldrig en pappa, att jag fick inte bekräftelsen och vägledning i relationer och att jag har tyckt det är jobbigt att inte veta hur jag ska ta kontakten med människor. Den här veckan har därför mycket förändrats. Det bevisade sig att folk ser mig, att jag bjuder människor hem till mig, att jag känner mig hemma och trygg i andras sällskap, att jag har samtal med andra och skaffar nya vänner. Plötsligt kan jag se att människor ser mig, att dem minns mig och vad jag har sagt, att dem vill vara med mig och att dem älskar mig. ”Kan människor verkligen älska mig?” haha nej men det är sant. Jag är den som syns och hörs. Vi alla kan vara den som syns och hörs.

Jag tänker att min osäkerhet blev större under mellanstadiet i skolan dessutom. Där blev jag helt ensam. Men när jag tänker efter kommer jag ihåg ett tillfälle att tjejerna i min klass älskade mig. Jag bara förstod det inte då. Vi var på ett badhus, med vattenruschkanor och allt det där roliga. Vi spenderade en hel dag där med klassen. Det var kul. Men jag vågade inte riktigt åka den där ruschkanan först eftersom jag fruktade för att hamna under vattenytan när jag åker ner. Då hjälpte tjejerna mig och sa att det inte är något farligt och det kommer gå bra. Sen åkte vi den tillsammans, och det var faktiskt en av mina ”mobbare” som sa vi kan samåka så jag behöver inte åka ensam. Hon hjälpte mig också åka en annan vattengrej. Sen åkte jag det flera gånger, jag ville bara mer, och när jag kom under vattenytan för att jag använde fel teknik tröstade tjejerna mig.

Hela den berättelsen om vattenruschkanan är ju en bild av mig och Gud. Jag har varit osäker och rädd för jag har saknat trygghet och känt mig ensam, men jag har aldrig varit ensam för Fader Gud har varit där och kommit med sin stora kärlek, uppmuntran och tröst. Eller, det har inte alltid känts men med tiden ju mer jag söker Honom blir det tydligare att Han finns där. Ibland kommer Gud använda människor för att manifestera sin kärlek, för att vi ska kunna få grepp om Honom. Det är underbart. Så våga åka den där vattenruschkanan för du är inte ensam. Den är faktiskt väldigt befriande och kul, och om du är rädd för att hamna under vattenytan som jag var, våga ändå och lita på att du kommer bli fångad.

Varför jag lade upp en bild på en mås är för att dem symboliserar frihet för mig, det har bara blivit så. 

5 kommentarer