LIENE

Hej! Jag läste på blogg queens att många inte tagit studenten. Då är jag inte ensam alltså. Nej, men jag har heller aldrig velat ta studenten. Jag är glad att jag slapp. Har för mig att det handlade mest om att dricka ändå, i alla fall där jag bodde, och jag har varit ganska emot alkohol hela mitt liv. Inte så att jag tycker man ska inte dricka alls, utan för att jag tycker det är tråkigt när människor måste ta till sig alkoholen så fort dem vill fira något eller för att göra en festlighet ännu bättre, som om det inte fanns annat glädje? Jag ville inte slippa studenten bara för att jag skulle vara en av dem enda som inte dricker och känner sig utanför utan för att jag hade inte jättenära kompisar. Jag skulle nog bara åkt runt på ett flak och hoppat och låtsas att jag är glad när jag inte är det alls, även om studenten handlar om att man äntligen kommer in i vuxenlivet, börjar eget liv, börjar arbeta eller utforskar världen, eller för att man äntligen är lärd och vuxen och fri från skolan, eller... Så skönt att aldrig mer behöva gå skolan! Fast många fortsätter ju med högre utbildning efteråt. Men det var inte därför jag inte tog studenten. Jag hade säkert klarat skolan och tagit studenten, gått på bal (utan kavaljer haha) och allt det där, men jag hoppade av gymnasiet när läkarna hittade tumörer i mitt nervsystem. Jag blev förskräckt, men även lättad att jag kunde vara hemma istället för skolan. Skolan var en plåga för mig. Jag minns hur jag satt ensam i klassrummet dag efter dag. Inte ensam, ni förstår, men ensam vid min bänk. Jo, jag hade mina kompisar. Jag minns att jag pratade rätt mycket med två killar, men jag var så blyg och trodde dem ville något mer än vara kompisar med mig och därför vågade aldrig ha närmare vänskap, och det fanns tjejer som jag pratade med men jag bara trodde inte på mig själv att jag skulle betyda något för dem. Varför var jag så feg kan jag undra nu i efterhand? Jag är ändå glad att dem fanns där. Men åh, jag behövde komma ut från mitt skal! Men det är i det förflutna nu. Jag tyckte nog mest det var skönt att bli sjukskriven för att jag slapp möta min osäkerhet dag efter dag. Nu kunde jag istället stanna kvar innanför min mur, innanför min trygghet, innanför min osäkerhet och ensamhet. Men det kom något gott med den perioden när jag var hemma också. Jag började lära känna Gud genom Jesus, och han började hela mig och han blev min bästa vän. Ibland ser jag inte hur bra livet är.

Så det var därför jag aldrig tog studenten, men ni som inte har tagit studenten, varför gjorde ni aldrig det? Skulle ni vilja göra det om ni fick möjligheten? Känns ingen press bara, skolan kan vara jobbigt men vad ni har gjort eller inte gjort ska inte identifiera vad ni är och kan klara av i framtiden. Jag bryr mig verkligen inte om jag har tagit studenten eller inte. Det hade gett mig betyg, något att minnas osv. men jag kan fortfarande lyckas eftersom det finns så många sätt att komma dit man ska. Eller hur?